Annons:
Etiketttillgänglighet
Läst 2918 ggr
[SvenA]
2009-03-23 07:52

Personliga servicen var är den?

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Som gravt synskadad behöver man hjälp med en mängd olika saker broende på hur samhället ser ut

Som ny synskadad ställs man inför en massa

funderingar på hur livet kommer att gestalta sig

kan man som gravt synskadad klara sig själv helt

ensam

Det är mycket svårt för samhället utvecklas

ständigt mot att man ska göra allt själv

Det startade redan i slutet av 1950 talet

det var då man kom med snabbköpen

som innebär att kunden själv ska plocka

ihop sina varor

Vad man inte tänkte på var att det alltid

har funnits och kommer alltid att finnas

personer som inte klara detta själva.

Sedan har den utvecklingen bara fortsatt på

område efter område och Ju mer utvecklingen

går framåt desto svårare blir det för personer

som på grund av grava synskador inte klarar

av att själva uträtta sina dagliga behov av inköp

och betala sina räkningar

Sedan är vi ned grava synskador utestängda från

att kunna vara med i samhällslivet på grund av en massa

konstiga regler som begränsar oss från att vara med på lika

villkor som andra medborgare

En av begränsningarna är att vi inte har tillgång till fritt antal

resor med färdtjänsten

Vi får heller inte ta med oss ledsagare på färdtjänstresorna

sedan färdtjänstlagens tillkomst

Vi har inte rätt till ledsagning vi LSS lagen som ska vara till för

stöd och service åt vissa funktionshindrade att man inte ser är

inte tillräckligt själ för att få den hjälpen utan man måste söka den som

bistånd via socialtjänstlagen och är då inkomstprövad

Det finns även begränsningar av de tekniska lösningarna

som finns för att underlätta vardagen för oss som inte ser

genom avgiftsbeläggningar eller att de inte kommer upp

på hjälpmedelslistorna

Så det finns en mängd saker som försvårar för den enskilde

att klara sig själv som gravt synskadad

Det borde igentligen vara tvärt om att ju mer man utvecklar

samhället ju lättare skulle man klara sig själv

Annons:
[SvenA]
2009-03-30 14:41
#1

Har vi verkligen den personliga servicen vi vill ha är det imgen som inte får den hjälp man skulle ha behov av

Eller sitter ni hellre hemma än att begära personlig service

EvaG
2009-04-09 23:05
#2

#1 Tror att många sitter hemma tyvärr.

___________________________
Var rädd om dem du älskar
_________________________

Medarbetare på Vilda västern iFokus

[SvenA]
2009-04-10 09:36
#3

#2 Det är vad jag tror också jag tror att det finns många som inte får den hjälpen de egentligen har rätt till

[SvenA]
2009-05-13 18:54
#4

Vi måste ha ett väldigt bra samhälle förutom där jag bor eftersom det verkar fungera helt perfekt med den personliga servicen i samhället

Fast det är väl som vanligt folket knyter näven i byxfickan och tiger still och tycker att det är för j-ligt som det är

NMan kan nog inte tolka det på annat sätt eftersom det är så tyst oi denna tråd

[SvenA]
2009-05-13 23:18
#5

Jag heter Anita Mäki, är 52 år och bor i Luleå.

Jag är gravt synskadad och rörelsehindrad sedan födelsen. Använder rullstol vid längre sträckor utomhus. Inomhus går jag med rullator eller en promenadkäpp som är gjord av metall, handtaget på denna käpp är tillverkat av plast.

Jag är född i Kaunisvaara men bor i Luleå sedan 1983. När jag flyttade hit blev jag beroende av den kommunala hemtjänsten vilket jag for mycket illa av. Det kom många olika människor. Respekt var ett ord som tjänstemännen och beslutsfattarna inte ens kunde stava till. Det spelade ingen roll att jag förbjöd vikarier att komma. Det var jobbigt att alltid behöva förklara för nya människor hur jag ville ha det i mitt eget hem. Många av de barmhärtiga samariterna hade ingen utbildning. Det fanns också de som inte alls var intresserade av yrket.

2009-05-06

Visst har jag träffat trevliga personer inom hemtjänsten. Två av dem blev vänner för livet.

1994 trädde lagen om stöd och service i kraft. Den lag som i dagligt tal kallas LSS och innebär att människor med omfattande funktionsnedsättningar har rätt till personlig assistent. Nu började jag kämpa för min rätt. Jag ansökte flera gånger. Ärendet var till och med uppe i regeringsrätten. Men de tog över huvudtaget inte upp fallet till prövning. Under tiden som jag väntade på besked från de olika instanserna där mitt ärende valsade runt hade jag en kombination av hemtjänst och ledsagning. Men eftersom jag behöver hjälp med tvätt, städning, matlagning och allt annat som ingår i skötseln av ett hem fungerade personalen som personliga assistenter vilket inte föll i god jord hos kommunens LSS-handläggare. Så väl handläggare som hemtjänstassistenter ifrågasatte hela tiden varför vi gjorde som vi gjorde. Städning på helger och matlagning skulle vi absolut inte få ägna oss åt.

2009-05-07

Till slut gav kommunen med sig och jag fick rätt till personlig assistent. Allt var frid och fröjd. Tillsammans med mina personliga assistenter kunde jag göra saker utanför hemmet. Gå på bio och teater. Besöka pubar och restauranger, gå på bibliotek och så vidare. En dag ringde telefonen, det var LSS-handläggaren på kommunen som berättade att jag inte alls var berättigad till personlig assistent. Jag fick svår ångest och ville inte längre leva. Denna svåra ångest utlöste astma. Jag hamnade på sjukhus, men blev utskriven efter en vecka. Efter några dagars konvalecens hos en nära vän åkte jag hem och tog tag i livet. Det ordnades ett möte med kommunfolket. Lösningen på mitt problem blev att jag fick tillbaka kombinationen hemtjänst och ledsagning. Men personalen fortsatte att fungera som assistenter. En dag bestämde en hemtjänstassistent att nu skulle det minsann bli ordning och reda i mitt liv. Hon sammankallade till ett möte. Denna träff ledde till att jag fick ha kvar den personal som jag kände på vardagar och varannan helg. Men bara fyra timmar om dagen och Gud nåde oss om vi städade under helgerna. De helger när jag tvingades anlita hemtjänsten kom det många olika människor. Ofta presenterade de sig inte. I bästa fall sade de:

"Hej det här är från hemtjänsten."

Trots att vi hade gjort upp tider kom de barmhärtiga samariterna när det behagade dem. Till slut fick jag nog och sade upp hemtjänsten. Mina vänner arbetade gratis en tid.

2009-05-09

Efter många, långa och obehagliga möten fick jag rätt till 27 timmars personlig assistans i veckan vilket innebar tre timmar om dagen. Denna tid räckte knappast till för mina vardagliga behov. Jag hann aldrig gå ut och ta en promenad. Tillsammans med juristen på synskadades riksförbund överklagade jag beslutet till länsrätten som den här gången gav mig rätt. Jag fick 32 timmar i veckan. Tiden utökades till fyra timmar om dagen. Eftersom jag inte är nöjd med kommunens sätt att tillhandahålla mig denna service anlitar jag idag ett privat assistansföretag.

Varje gång jag måste söka utökad assistanshjälp gör en handläggare hembesök. Listan över kränkande frågor kan göras hur lång som helst. Ett exempel på vad jag menar är följande. Jag skulle åka till Bulgarien tillsammans med min bästa vän som också är min personliga assistent. I vanlig god ordning ansökte jag om tillfällig utökning av tid. Handläggaren kom hem och ställde sina frågor. Efter den träffen kände jag mig oerhört kränkt och tillplattad. Jag mådde dåligt i flera dagar. Det gör jag alltid när jag träffat handläggare, hemtjänstassistenter och andra myndighetspersoner. Jag fick ingen utökad tid under vistelsen utomlands. Motiveringen var att jag inte är tillräckligt socialt isolerad.

2009-05-10

Idag har jag fortfarande assistans fyra timmar på vardagarna och sex timmar lördag och söndag. Tiden räcker så länge jag är inom hemmets fyra väggar. Jag får hjälp med dusch, framtagning av kläder. Jag får också hjälp med att göra i ordning frukost. Middag och kvällsmål gör assistenten i ordning för att jag ska kunna äta senare. Hon sätter upp maten på en tallrik och delar den. Jag tar själv fram tallriken ur kylskåpet och värmer den i mikrovågsugnen. Bär den till bordet vilket är svårt eftersom jag bara kan använda en hand. Ska jag hälla upp något i ett glas, eller en mugg, sitter jag gärna vid diskbänken. Det händer ändå att jag spiller när jag bär muggen eller glaset till bordet.

Om jag vill gå på teater, konsert eller bio finns ingen tid för ytterligare assistenthjälp. Vid sådana tillfällen måste jag ta timmar från någon annan dag. Varje gång jag vill vistas en längre tid utanför hemmet behöver jag utökad assistanstid. Detta är idag omöjligt. För en tid sedan fick jag en kallelse till rehab i Boden för att jag skulle få sjukgymnastik. Eftersom jag behöver en person vid min sida hela dagarna när jag är i främmande miljö kunde jag tyvärr inte ta emot detta erbjudande. Rehab hade ingen personal som kunde hjälpa mig hela tiden. Mina assistenter kunde inte arbeta heltid. Kommunen gav mig ingen utökad tid.

Tack Anita för att jag får publicera detta

Leffe
2009-05-17 15:04
#6

#5 Mycket intressant läsning och man får sig en tankeställare

Annons:
[SvenA]
2009-05-19 22:19
#7

Personlig service till synskadade

Jag yrkar

att landsmötet beslutar verka för att synskadade skall ha rätt till personlig service

att landsmötet ska verka för att synskadade skall kunna påverka innehållet i den personliga servicen.

Många synskadade kan vittna om brist på delaktighet och inflytande i sin tillvaro. De känner ofta oro över hur vardagliga sysslor ska kunna utföras. Det kan handla vardagsbestyr som att handla, städa, tvätta, stryka, läsa sin post, fylla i blanketteroch att kunna upprätthålla sociala kontakter. Det kan också handla om att kunna ta en promenad, motionera,delta i föreningsliv och att använda kollektiva färdmedel.

För många synskadade är livet ofta en lång väntan. Väntan på att anhöriga eller vänner har tid och möjligheter att ställa upp. Detta ger en känsla av beroende och osjälvständighet. Om de får stöd och hjälp via kommunen (SoL eller LSS) handlar det ofta om att den synskadade noggrant måste planera sina aktiviteter. Det ger inget eller litet utrymme för ett flexibelt och spontant liv, som är självklart för många andra.

De synskadades livssituation påverkar i många fall deras hälsa. Det visar sig i sömnbesvär, oro över vardagen och ständig trötthet. Sömn- och lugnande mediciner kan ibland vara enda lösningen. Dessa fakta har bl a utredningsinstitutet Handu påvisat i en utredning från 2005.

Enligt Synskadades Riksförbund (SRF) har deras medlemmar en årsinkomst som i genomsnitt understiger 160 000 kronor. Det blir också allt vanligare med avgifter för hjälpmedel, höjda taxor för färdtjänst, vård- och läkemedelskostnader. Avgifter för hemtjänst, ledsagning och annan nödvändig service, anstränger ekonomin ytterligare.

En synskada inte ska innebära fördyrade levnadsomkostnader för den enskilde för att kunna leva som andra. Därför bör Folkpartiet verka för att synskadade får kostnadsfri eller låg avgift för ledsagarservice. De ska också själva få bestämma vad som skall utföras inom ramen för beviljad hemtjänst

Om samhället ger synskadade tillgång till personlig service innebär det på sikt fler synskadade med god fysisk och psykisk hälsa och en känsla av trygghet i vardagen. På sikt innebär det en samhällsekonomisk vinst. Behoven är som alltid individuella och utgår från olika förutsättningar. Folkpartiet bör verka för att synskadade får personlig service i form av utökad ledsagning och hemtjänst. Synskadade bör också ha inflytande över innehållet i den personliga servicen.

Solveig Hellquist

Riksdagsledamot för Västernorrland

Folkpartiet Liberalerna

[SvenA]
2009-05-28 15:24
#8

Är det ingen av sajtens besökare som har ledsagning

som kan berätta hur det fungerar för er

[SvenA]
2009-07-25 12:32
#9

puttar upp

vildarosen
2009-07-25 12:43
#10

Åh blir så arg när jag läser sånt här, hur människor blir illa behandlad bara för att dom har nån sorts handikapp men ej får den hjälp som dom borde ha. 3-6 timmar per dag är ju inget alls ju.. Skulle ju vara att Anita fick ha personlig assistent från tidig morgon till 23 på kvällar då hon vill komma ut på något som hon vill göra.

Nåt måste ju göras för att få politikerna att inse att det ej går att behandla människor så här.!

Jag jobbar som personlig assitent och har sett sånt här med egna ögon och då brukar jag gå till chefen och  berätta och  se om vi kan göra något mer för den som behöver det. Alla har lika rätt att leva ett så normalt liv som möjligt med lika vilkor för ett bra liv!

Mvh Rosen

Vild är vinden som tar mig ifrån dig!

 Vildarosen medarbetare reumatism ifokus

 

[SvenA]
2009-07-25 14:23
#11

Det ska pågå en kampajn umder hösten från Synskadades Riksförbund om detta den startar i september

vildarosen
2009-07-25 14:30
#12

Ok säg till om det är nåt som man kan skriva på om det så gör jag det!

Mvh Rosen

Vild är vinden som tar mig ifrån dig!

 Vildarosen medarbetare reumatism ifokus

 

[SvenA]
2009-07-25 14:41
#13

Kommer det upp listor så ska jag lägga upp dem här

Det är en lamdsomfattande kampajn

Annons:
vildarosen
2009-07-25 14:55
#14

Ok då håller jag koll här nere oxå efter det!

Mvh Rosen

Vild är vinden som tar mig ifrån dig!

 Vildarosen medarbetare reumatism ifokus

 

Sigrid-pa-Pottan
2009-10-12 14:39
#15

Naturligtvis går jag hemma och orkar inte ens "knyra näven i fickan"  - det är väl ingen vits med det eller…? Har ju förstått att man som synskadad inte har rätt till någon assistans för att kunna röra sig ute, uträtta ärenden osv.

En annan intressant sak är ju detta moment 22 som handlar om arbete. Från försäkringskassan hävdas att "synskada inte är skäl för att inte arbeta". Men det är ju inget som presumtiva arbetsgivare "köper". Sen spelar det ingen roll vad man trots allt kan och klarar av, det är det ingen som frågar efter. Man ses bara som ett enda stort problem.

Vad som dessutom är trist är ju att det inte bara är myndigheter och det offentliga samhället som behandlar en nonchalant, det gäller även enskilda personer i omgivningen, som av elakhet eller tanklöshet beter sig på ett sätt som gör att man känner sig mobbad och utfryst.

Upp till toppen
Annons: