Vad jobbigt det låter. Du har skrivit i andra trådar att du haft proppar som satt sig i syncentrat. Kom det bara helt plötsligt? Hur gammal är du? Hoppas verkligen att det går bra för dig ochatt du kan anpassa dig till det.

Nej, de kom inte helt plötsligt. Jag hade borrelia för två år sedan, och läkaren skulle göra lumbalpunktion (tar lite ryggmärgsvätska). Eftersom jag har en kota för mycket i ländryggen, så varnade jag honom för detta. Men han stack mig 10 gånger, innan de ringde efter narkosen, och hon stack mig 5 gånger. Jag fick ett saftigt blåmärke på utsidan, hur jag såg ut på insidan vet man inte. Detta blåmärke hade jag i flera månader. Men ungefär en månad efter sticket, så fick jag första proppen, och sedan haft tre till. Jag är 45 år. Har lite svårt att ändra på livet. Kan bara ta en sak i taget, annars blir jag hjärntrött, och hjärnan slutar att jobba. Men det är som jag säger, bara gilla läget, för jag kommer ju aldrig att bli bra. Men jag har så mycket annan glädje i livet, bland annat min son, mamma och alla mina djur.

Då är vi ungefär jämngamla, jag är 44. Jag lider med dig. Det är döjobbigt att inte se ordentligt. I mitt fall har jag ju absolut en chans att få normal syn, eller acceptabel, så jag ska inte klaga. Men är det permanent och beror på någons så klantiga misstag måste det vara svårt att acceptera.

#3 Jo det är det, det finns stunder som jag blir väldigt ledsen, men som tur är de få. Får gråta ut en stund, och sedan är det bara att ta nya tag. Men jag är glad att jag fått en käpp, och kanske längre fram en ledarhund, men det vet vi inte ännu. Jag brukar säga att varje dag har sin charm, och det är ju tur det. Det finns folk som frågar hur jag kan vara så glad, men det hjälper ju inte att jag är arg på doktorn, utan försöka se positivt i saker och ting. Många gånger får man skämta bort saker och ting. Klart att du skall klaga, det hjälper ju inte dig, att någon annan har det sämre. Du upplever ju din situation som jobbig, så gnäll på😃.

Jag är faktiskt också en positiv person och menade absolut inte det jag skrev som att klaga. Jag har dessutom en sådan livsåskådning så att jag tror att det finns en djupare mening med allt och så vidare så jag känner mig absolut inte orättvist behandlad av Gud, livet eller någon/något annat. Däremot finns det en praktisk verklighet med jobb och annat när man har dålig syn och de flesta hade faktiskt upplevt även min situation som jobbig. Jag har haft något slags problem med ögonen i över 20 år, med superöveransträngda ögon, huvudvärk och trötthet bland annat som följd bland annat. Jag gick då bara till olika optiker och rådfrågade läkare men blev aldrig tagen på allvar. För ett år sen gick jag äntligen till en ögonläkare som såg direkt att jag har grå starr. Jag blev väldigt glad över att hon hittade något konkret som är behandlingsbart! Det visade sig däremot att det var lättare sagt än gjort att få hjälp med det. Det kan låta väldigt bra att ha 0,6 i synskärpa, men detta gäller alltså under optimala ljusförhållanden. Det har varit hur ofta som helst som synskärpan ligger på sådär 0,1 och ibland snäppet från blind, fast i gult i stället för svart. Jag jobbar 85% som undersköterska och har ingen möjlighet till sjukskrivning. Jag skriver alltså inte detta heller för att klaga, men jag erkänner, absolut att jag har haft mycket panikkänslor för detta.

Tog det inte för att du varken klagade eller gnällde. Lite full i sjutton måste man vara😃. Vad skönt att du i alla fall fick rätt diagnos.

Tack då förstår jag. Jag var nog lite överkänslig. Ja jag är glad att jag fick den diagnosen och att de gör något åt det nu. Men jag tror ju knappast att det är hela sanningen, men det som berodde på grå starr vilket antagligen kan ha varit det mesta ska ju försvinna.